Moralister och annat pack

Vissa människor har en tendens att psyka ur för andra människors räkning. Jag skulle kunna säga att ALLA människor gör det, och att jag och diverse sötnosar jag känner är undantagen som bekräftar regeln: folk har ett behov (läs: psykosliknande begär) att vara med och peta i andras livssituationer, röra om lite och döma lite.

Så fort man gör något som hamnar utanför folks perspektiv på moraliskt acceptabelt blir det eld och lågor. Man applicerar genast sina egna värderingar och sin egen moral på personen som anses förkastlig och utgår från sina egna känslor. Gärna kallar man sig själv sedan för människokännare eller något annat pretto begrepp som faller inom diskbänkspsykologins jargong.

Det går inte att döma en annan människa utifrån sin egen moral eller sin egen livssituation, eftersom vi alla är olika och därmed har olika moral, olika syn på rätt och fel. Exempel:

Sandra är otrogen mot sin pojkvän. Hennes pojkvän har länge varit rätt off, och hon känner sig inte så uppskattad som hon skulle önska. Sandra kilar ut på krogen och hittar ett schysst ragg som hon skrynklar lakan med under natten. Sandra fick sin dos bekräftelse (om än bara ytligt och flyktigt, men det hör inte hit), antagligen en kick av att "hämnas" på sin pojkvän, och att hon gjort slag i saken och brytit sig loss lite från en monogamisk relation hon inte är helt på rätsida med.

Det är här det börjar.

Låt säga attt Sandra har två vänner som vet om det här. Båda vännerna lever i parförhållanden och har sin egen syn på moral, monogami och tvåsamhet.

Dessa två vänner reagerar givetvis med att säga att Sandra gjort fel och att hon inte beter sig bra. Antagligen kommer de förutsätta att hon mår dåligt. Sedan blir de lite sura på Sandra, för hon har ju faktiskt äventyrat hela deras syn på tvåsamhet och parförhållanden.
De känner hur marken under deras fötter sakta sjunker en bit och deras underlag blir en smula labilare.

EN SMULA räcker för att en människa ska låta sina känslor styra dennes reaktioner och agerande. Det som händer är att dessa två personer applicerar sina känslor, och sin rädsla att bli bedragna på Sandras handlande, fördömer det utifrån att det är något som gör dem illa till mods och vips så är Sandra bad bad bad. De säger ju att Sandra gjort fel.

Vad de har med Sandras beslut, Sandras förhållande eller Sandras liv i allmänhet att göra skulle de antagligen inte kunna svara på. Kanske drar de en parallell om att de tycker synd om Sandras pojkvän, men då är vi tillbaka på ruta ett igen, de reagerar och dömer utifrån sina egna känslor. Deras personliga mängd sympati används för att bestämma om Sandra gjort rätt eller fel.

Vart vill jag komma?

Jo, att folk borde lära sig att ge fan i andra människors handlande, släppa sina egocentriska perspektiv och sluta applicera sina egna narcissistiska personligheter på alla andra människor de möter, och inse att världens mall för den normala människan inte är dem själva.


Och, som vanligt är exemplet ett exempel som andra påhittade exempel: utan historisk bakgrund och i total avsaknad av någon som helst koppling till verkliga händelser.




Bitterfittapoäng på detta: 10p.

The bitch is back

Bitterfittan är tillbaka för att spy galla på allt och alla.... Som vanligt, men nu i skriftlig form...

Don't mess with me I'll fuck your life up.