Gående reklampelare med plastkassar

Nu ska jag bittra av mig lite här igen. Det var nämligen så att jag var påväg hem för ett par dagar sedan, i godan ro, strosandes på Tegnérgatan, solen sken och alla var tvugna att vara glada just därför. Även jag.

Snart förbyttes dock min vårlycka i skräck, ångest och panik. Sedan vanlig vrede, som är mycket tråkigare och lite töntigare. Min jävla väska hade gått sönder i botten! Hur MOBBAT är inte det? Rätt så mobbat, tyckte jag, eftersom den inte kan stängas upptill heller (tygpåse),så jag fick knipa ihop botten, vika skiten dubbel och traska vidare. Här skulle historien kunnat sluta, men det gör den verkligen inte.

Jag är av den sorten att jag HATAR att inte ha båda händer fria. Jag hatar det så mycket att jag ibland har handsfree på mobilen när jag snackar med polare fast att jag bara ligger i min säng som en död fisk. Hade det inte sett dumt ut och signalerat "psykiskt sjuk" hade jag hellre burit mina grejer med munnen för att ha båda tassarna tillgängliga. Jag ska ha en väska som går att hänga över axeln, men just nu funkade ju inte det.

"Plastpåse vore något det" bölade jag i mitt huvud och begav mig till Pressbyrån på Centralen för att styra just en sådan. Det var inte så lätt som jag trodde. Väl framme efter tio minuter i en ologisk kö säger jag glatt "Hej min väska har gått sönder, har ni en stor plastpåse jag kan ta den i så vore det jättesnällt." Och självklart svarar tanten bakom disken "Ja men den kostar 1,50:-"
So far so good, det hade jag räknat med, och säger (fortfarande glad över att min ångestladdade halvtimme utan två fria händer snart var över) "Det är inget problem, jag tar en kaffe också".

NU händer det. Kärringjäveln svarar högt och ilsket "Ja men du ska inte tro att din påse blir gratis bara för att du köper en kaffe här inte!"

Haha... om hon bara visste hur mitt humör var innan hade hon möjligtvis knipit käft, men vad vet jag... Jag bestämmer mig för att en kärring med tjugo extra kilon som är skrumpen och trumpen för att jag är i mina bästa år inte ska få trampa mig på tårna ostraffat.

"Jag ska betala för påsen OCH kaffet. Det blir 13,50:-. Kan man köpa två saker samtidigt här eller ska jag komma tillbaka igen?" svarade jag med min lenaste röst, och det såg ut som om Tor hade slagit sin åskhammare i hennes tunnhåriga bakhuvud.

Då säger hon vresigt "Ja men om man köper en kaffe så blir påsen mindre." Vad är det för FEL på henne?!!? Så jag väser så högt jag kan "HUR kommer det sig att påsen jag betalar för blir mindre om jag handlar mer?". Då fick jag min påse.

Vart vill jag komma med detta? Jo, att jag sedan, påväg upp till mitt pendeltåg kom på att jag tjafsat om en kasse, som kostade 1,50, som jag betalade, hade Pressbyråns logga och namn på sig. STORT.

Jag hade alltså kämpat och betalat för att gå runt som en reklampelare med deras jävla företagsnamn på. Helt idiotiskt. Dom får alltså betalt för att göra reklam. Och jag marknadsför dom gratis... eller jag betalar 1,50:- för att göra det. Sjukt, egentligen.

Jag VET att någon kommer att säga "men köp inte kassar med företagsnamn på då"

Och det enda svar jag har: Nej, jag vet.

Retarderade wannabe alphabitches och deras misslyckade revirpissande.

I helgen var jag på krogen (sarkastiskt avbrott: NEWSFLASH!).

Vi var ett ganska klyftigt gäng med goda intentioner och fred i sinnet. Tills jag bröt mig ur gruppen. Nu är jag hatad av folk jag inte känner, av nästan förklarliga skäl (mer om detta senare).

Självklart (jag reserverar mig för eventuella sexistiska uttalanden i följande resonemang) är hataren en hona, och självklart hatar hon mig i smyg.
Självklart är honan av sådan sort att hon flitit arbetat sig in i ett grabbgäng för att sedan skryta om det, i den falska tron att detta gör henne till alfahona, vilket sjävklart är en felaktig fantasi.

Har man separerat sig från övriga honor är man enbart en leftover som kommer leva sina dagar ensam när hanarna (nu reserverar jag mig återigen, för heteronormativa resonemang.) inte vill ha en omystisk, insmörad, underkastad toffel när det kommer till kritan. Man är således längst ner i näringskedjan:

en absolut-inte-alfahona-bara-störd-som-låtsas(?)-hata-andra-kvinnor-kvinna.

Det nästan förklarliga skälet till hennes hat: Jag fann nöje i att prata med hennes specielle hane stora delar av kvällen. Ju mer hennes hat syntes (låt oss säga: Jag kan hennes typ, jag är här för att förgöra såna jävla offer, end of story.) destomer nöje fann jag i att föra en konversation med snubben.

Hennes hat är nästan förklarligt, för att jag förstår att hon blev sotis. Hennes position som felaktigt självutnämnd alfahona var totalt körd i botten och hon insåg att jag lyckats konversera om både fotboll och kampsporter, ämnen hon inte var berest i på andra vis än att hon gått på killars hockeyträningar och suttit och filat naglarna under en grabbkväll enbart för att igla på sin pojkvän som skrek "MÅÅÅÅÅÅÅL" i kör med sina vänner.
(Jag vet detta med referens till säkra och personliga källor: hennes pojkvän.)

Jag borde kanske känna sympati för henne, om det bara vore så att hon hälsat när hon kom istället för att lyfta upp sina ögonbryn till hårfästet. Jag hade funnit minst lika mycket nöje i att prata med henne om hon varit skön och social, men hennes sociala kompetens var lika jävla avstängd som hennes självdistans.

Hela grejen var att hon inte för en sekund tänkte tanken att en annan tjej kunde vara trevlig, eller kul att hänga med på fyllan. Och jag har inget ansvar att motbevisa hennes mobbade livsteorier, så jag lät henne våndas.

För jag är en otrevlig tjej.

Och jag har inte dubbelmoral.

Jag har total avsaknad av moral.

Godnatt.