Stridspiloter och dramaqueens...

Ni vet den där realityserien som går på tv, som handlar om c:a 8 snubbar som utbildar sig till stridspiloter. Den heter inte helt otippat Stridspiloterna men jag minns inte vilken kanal.

Igår var det andra avsnittet och dom flög runt lite i stridsplan, någon åkte G-kraft-slunga och tuppade av. (För andra gången. Jag tycker synd om honom, för det verkar verkligen som han vill det här.)

En annan "fick problem" med tryckluften i kabinen (nivet, tryckluften i kabinen... eller lufttrycket) så det regnade och snöade i hans plan (ja, sånt händer jeden tag) och var tvungen att landa sitt plan igen. Då var det brandkår där, men allt gick bra och alla var glada.

Fy fan vilken bra serie det är. Man kan dessvärre inte ta den seriöst för fem öre. Det tjäbblas om hur dessa människor ska "försvara våra gränser". Vilkas gränser? De jagade fasen efter en polsk hobbyflygare. De kallade honom "potentiell inkräktare" och jagade efter hans hobbyplan med Gripen haha.

Jag skulle vilja veta vad det är de är så rädda för exakt. Eller om de bara har problem med att skilja på lek och allvar.

Sedan vill jag veta hur mycket skattepengar som går åt till att de ska jaga varandra i luften, åka plan som det konstant verkar vara fel på, leka krig och "försvara våra gränser" mot hobbyflygare på östersjön.

Sjukt bra program, i vilket fall.

Den Svenska Modellen

Jag dricker Kaffe. Om man är kaffedrickare i det här landet dricker man oftast en hink kaffe under en dag. I det här landet gör vi tamejfan vad som än krävs för att få det där bruna vattnet och jag vet folk som har luskat fram kafeterior där det är självbetjäning så att man kan snika till sig en kopp om man är riktigt nödställd.

Jag själv har varit medbrottsling många gånger när det gäller att sno någons mjölk ur det gemensamma lunchrummet i plugget, bara för att jag MÅSTE ha kaffe med mjölk.

Jag har sjunkit så lågt att jag tagit en större mugg än jag uppgett och betalat för på Pressbyrån. I och för sig vet ju folk som läst tidigare inlägg att jag och Pressbyrån inte går ihop alls egentligen, med undantag för min egen förortspresse där jag bekantat mig med personalen.

Jag har en nära vän som mitt under den skevaste fyllan på krogen kan beställa in en kaffe. Vilken tid på dygnet som helst.

Min egen mamma blev fastklämd mellan en Natosoldat och en svängdörr i sitt försök att haffa kaffevagnen på ett tåg i Tyskland härom året.

Det lustiga med det här är att jag nyss läste en text om olika umgängesformer i olika regioner av världen. Där stod det bland annat att en svensk persons tryggaste plats är på kafferepet. Vilket antagligen stämmer. Kaffe återkommer alltid. Så jag gjorde en kaffeguide.

Morgonkaffet, alltså Kaffet man dricker i morgonrock med DN framför sig runt sjusnåret innan man kilar till jobbet. Man är trött. Magen är inte igång. DN skriver om skittrista elitkulturella saker. Men vad gör det? Kaffet är ju nybryggt!

Gåkaffet(kan förekomma med ändelsen "gåkaffeN" ibland) är just Pressbyrånkaffet. 7-elevenkaffet. Roberts Coffee...Coffeehouse by George...Gooh...Mc'Donalds you name it.
Det är blaskigt kaffe till överpris som man envisas skvalpa runt med oavsett hur mycket trängsel det är, hur mycket väskor och påsar man har... Oavsett hur bråttom man har eller hur fattig man är (här kan det alltså hända att någon snikar till sig en kaffe från en obevakad kafeteria.)

Ett annat vanligt och lite negativt klingande ord för den här sortens kaffe är "Gålatten" eller "Springlatten". Må så vara. 80 procent av alla Stockholmare kan ändå ses med en sådan någon eller några gånger under en dag.

Lunchkaffet- det är kaffet som gör att vi kan maska en kvart/ tio minuter när lunchrasten gått mot sitt slut på jobbet eller i plugget. Man lämnar liksom inte kaffe. Särskilt inte efter man ätit. Det vet chefen, och det vet läraren.

Bonuskaffet- Nu blir det intressant.
När vi äter ute, vare sig det är lunch eller middag, så styrs våra val av om det ingår kaffe. Om vi bara är ute efter att fika så styrs valet eventuellt av om påtåren ingår eller inte, och vad den isf skulle kosta om den nu inte ingick.

Jag lovar. Om en lunch kostar 59 kronor men utan kaffe, och en lunch kostar 79 kronor, fast med kaffe, så väljer vi stället som man får kaffet på. Baserat på egna erfarenheter och iaktagelser. 20 kronor för en simpel kaffe är egentligen jävligt mycket. Men det är känslan.

Ciggkaffet- Här beror det helt på om du är mer rökberoende eller mer kaffeberoende. För de som är mer rökare kallas detta fenomenet "Kaffecigg" men är i princip samma sak. Så fort du tänder en cigg måste du ha kaffet där. Det hör till.

Bjudkaffet- I Sverige kan man i princip låta bli att mata en gäst som är hemma hos en från tre på dagen till nio på kvällen.
Däremot får man aldrig, aldrig någonsin låta en gäst bli utan kaffe.
Helst ska det vara framme på bordet inom första timmen, sedan följer ett marathon av kaffehets, uppblandat med samtal om diverse saker, beroende på hur bra man känner varandra.

Ett annat exempel i den här kategorin är att alla guidade turer, kursdagar eller liknande erbjuder kafferast efter halva tiden. Till och med hos frissan dricks det kaffe.

Middagkaffet- eller "Kaffe på maten" är oftast slutspurten på dagen, le grande finale. Det är Kaffe-d-luxe, för ibland får man något litet till som kallas "gott till kaffet", ev. "fikabröd" eller "Kaffebröd".

Hoppas ni blev klokare nu, och jag tror det är mer än en kaffedrickare som känner igen sig :)

Aktualizierung, nochein mal...

Ok jag har fått klagomål igen. Jag vet att jag är apdålig på att fullfölja det här projektet. Min fantasi har liksom varit frånvarande senaste tiden också, men idag har jag fått lite förslag av dudes and girls här och var. Förslagen var rätt många så jag tar lite av varje då för att smöra in mig hos folket och på så vis vinna både mer mark och makt.

-Stureplan-

Ok, gubbar och gummor. Jag har satt foten på Stureplan EN gång i utgångssyfte, och det var inte ens Stureplan, det var Grodan, och jag var 18 år ung.

Det var inte roligt. Det var svindyrt. Det var sliskigt. Det var sjukt uppstyrt och det luktade hårgele för män så det stack i näsan sjutton dagar efteråt.

Vad jag gjort på senaste tid kallas "gå ut med brudarna" och det är en svenssonhandling, såvitt jag vet. Att jag inte hänger på Söderkällaren eller annat valfritt sunkhak borde ni se som en hälsosam utveckling. Jag är fortfarande inte på Stureplan, fast jag vet att ni vill få det till det.

Ärligt; näste man (eller kvinna, vilket det troligtvis kommer vara) som kallar mig "stureplanstjej" ELLER liknande
(det gills alltså om man bara tittar på mig och säger "svamp") kommer jag antingen slå, antingen baktala rejält eller helt enkelt ignorera tills den dag jag dör. Ja, jag är fett allvarlig. Inte till alla, men till majoriteten.

Har ni sagt det en gång behöver ni inte säga det tre gånger till. Det säger mer om er än om mig.

-Mode-

Vad ska jag säga om det? Ingen passar i en s.k. ballongkappa (ni vet tajt i halsen, baggy över kroppen i random längd, sedan ihopsnörpt längst ner).

Antingen ser man fet ut om man väger över 65 kilo, eller så ser man anorektisk, benig och jävlig ut om man väger under 65 kilo. Man får kycklingben. armarna ser korta ut, likaså benen.

Man är helt enkelt ett avtändande element i ALLAS vardag.

Kondomförsäljningen går således ner, för folk är så avtända att de inte kan tänka sig att knulla, tills de blir fulla och ändrar uppfattning och kan tänka sig att jucka på vad eller vem som helst, då finns inga kondomer att tillgå och klamydiaepidemin är ett faktum. Kanske kommer en släng av HIV med också.

Vill man ha det på sitt samvete?

Slutsats: Människor i ballongkappor och ballongjackor är the real axis of evil, de sprider könssjukdomar och gör oss avtända.

-Fyllestories-

Det känns som jag borde skriva en bok om alla jädra galejberättelser... Tragiskt men sant, jag har många på lager. Meet me at the corner and I'll tell you...

-Catfighten på G-Unitfesten-(tillägnad Hux Flux)

Många vill höra detaljerna om hur det egentligen went down när jag och brudarna lyckades hamna på G-Units partaj, slåss, komma undan, slåss igen och inte bli utslängda.

Det enda som är värt att nämna är ju att jag varit med om en RIKTIG catfight egentligen. Eller ja, jag bevittnade den. Som vanligt agerade jag som en människa som inte riktigt varit med i svängarna skulle gjort: jag tog till knytnävarna. "Som tur var" hann jag inte nita på kossan som jag planerat.

I korta drag:

Vi dansade.
En full skata raglar fram och tillbaka in i oss i tjugo minuter.
Hon var äcklig.
Vi var inte äckliga.
Hon sätter sin sista potatis när hon dansar in i oss för femtioelfte gången och någon i vårt sällskap ber henne vänligt att avlägsna sig.
Jag citerar:

"jävla ***** du är skabbig gå hem".

Hon svarar med att bitcha vidare, så det blev en kedjereaktion.
En brutta i laget lackar då och stämplar den fulla dåren på smalbenet med sin stilettklack.
Fyllot blir upprört, kväker "hora" och går.
Bruttan med stiletton har en reaktionsförmåga på hela två sekunder (därav misstaget ni ska få återberättat) men svarar sedan med att rycka denna vedervärdiga människa i håret...

DÅ förstod jag att det var en äkta catfight på G.
Om det är extensions, lösnaglar, långa naglar eller wtf annat med i bilden så bådar det för lite irl klös.

Så långt har alltså allt gått bra.
Tills vi upptäcker att Stilettobruttan ryckt i fel extensions, ve och fasa.
Ett inferno av ultraljuds-skrik utbryter inom loppet av en nanosekund och det visar sig i sin tur att det halvskalperade monstret som blev oskyldigt ryckt var medbrottsling till fyllekajan.
Monstret var dock dubbelt så stort som Mrs. stiletto och kraften i monsterputten var mer än hon kunde hantera.
Jag reflexar, skriker "koooom då din dumma faaaaan" och tänker helt rätt och slätt utdela en skön höger när en biffig väktare gör en glidtackling från sidan, slänger ut kajan och monstret och allt återgår till det normala.

Det intressanta var att så får inte flickor bete sig, så som jag gjorde.
Man ska rivas annars är man karl.

BRÖÖÖL RAP JAG ÄR MAN.

Det här var i KORTA drag... nåja.

Godnatt.

Sug på den ni... fast inte första kvällen haha

"Don't give a man pleasure for the moment if you want him to please you for the rest of your life"

Re:update

Jag ber om ursäkt för att jag hotar alla till att läsa min blogg och sedan inte skriver något.

Jag ska skärpa mig. Här kommer en snabb sammanfattning om situationer jag försatt mig i senaste tiden:

*En taxi har kört över min fot, som mirakulöst är hel.

*Jag har hittat en liten plastpåse hemma med texten "crack pack" på.

*Jag har idkat tjejmiddag och ätit tacos med brudarna.

*Jag har bett om ursäkt till en person jag försatt i en obekväm situation bara för att jag inte skulle vara i en obekväm situation.

*Jag har firat en väns födelsedag.

*Jag har hängt med engelska huliganer.

*Jag har glömt två cider i kassan på Systemet. Det svider fortfarande av principskäl.

*Jag har sovit på hotell.

*Jag har omedvetet försökt elda upp ett hotell genom att försöka antända deras heltäckningsmatta. Och jag kom undan.

*Jag har blivit klassad som prostituerad.

*Jag har gett brittiska män HELT FEL uppfattning om hur en "typiskt svensk" tjej är. Och jag känner att andra svenska bruttor kommer hata mig för det.

*Jag grät ut för en taxichaffis när ingen ville lyssna på mitt gnäll på fyllan. Han var snäll (och betald).

*Jag ligger back 6000 kronor som jag inte vet vart jag gjort av. Eller hur fan jag fick tag i dom in first place...

Frågor på det?

Ulrica jag måste....

Jag kan inte hålla mig längre.

Ulrica Schenström har ju minst sagt haft en stressig tillvaro på senaste tiden.
Hon pimplade vin på arbetstid och fyllegosade med en man som inte var hennes man, blev fotad in action, uthängd, skälld på, avgick och nu är hon bidragstagare.

Det är ju nämligen så att Ulrica får en fallskärm på två miljoner kronor (läs: bidrag), eller ersättning för två år om man vill kalla det så. Jag ska inte gå på som en nykläckt ung vänster-spoling och gnälla över att två miljoner är väldigt mycket pengar.
(trots att det är det, för vart kommer dessa två miljoner ifrån? bör vi fråga oss. Och har man en hjärna så kan man räkna ut det rätt fort.)

Det roliga är egentligen, att Ullis definitivt inte kommer att söka jobb det första hon gör. När halva hennes bidragstid gått, alltså om ett år ungefär när Ullis är en mille tätare, borde vi fråga henne hur det känns att vara en del av detta utanförskap som hon själv föraktat och betraktat från sina höga hästar i sitt tidigare liv som powerpingla. Det är ju exakt det hon gör nu.

Hon ansluter sig till utanförskapet (låter komplext att ansluta sig till något som är utanför, men Ullis kan.), och går på bidrag som en annan gnällsvensson.

Ironiskt nog, så tycker moderaterna också helt plötsligt, att ett bidrag på två miljoner kronor till en arbetslös vinkännare är helt i sin ordning. Bara sådär. Inget häng på vuxendagiset på arbetsförnedringen, inget tjafs med någon Akassa, ingenting.

"Två mille, help yourself, have a nice life, buy a new car och hyr in någon östeurope som städar ditt hus för fem spänn i timmen."

Jag var arbetslös i ett halvår, och ska nog skriva till Fredde R att jag vill inkassera mina 500tusen kronor nu.

Zuruck

Det var ett litet tag sedan. Det finns skitmycket som bara bubblar i mig som vill ut på den här bloggen. Men jag får ta lite i taget. Jag har dessutom psalmen "blott en dag" i huvudet. Sexigt.

Jag har hunnit med skitmycket. Jag har spenderat brutalt mycket pengar på skit. När jag öppnade mitt ytterfack på väskan igår var det bara taxikvitton där. Hade jag inte varit så snygg hade jag börjat gråta. Men jag ville inte bli svart under ögonen.

Ett annat kvitto som svider är det som ligger och bränner i min plånbok. Det kvittot heter "Dumslynaduharfuckatuppditthårtillprisetav2000kronorfanockså".

"Vad hände vad hände?" Piper ni antagligen nu lite nervöst och kliar er frustrerat i huvudet. Jo, det ska ni få höra:

Som ni alla vet (nä inte alla men nu vet ni ju snart) är jag en blondin from scratch. Ett orginal-ljus-huvud. Jag fick lik förbannat för mig att det vore fint om jag provade färgen "silverblont" eftersom det var reklam för den och jag därför blir tvungen att köpa den efter som jag är lättpåverkad (vilket såklart inte stämmer men jag måste skylla ifrån mig på något eller någon för jag skäms så otroligt över det här).

Jag följde instruktionerna PERFEKT. Jag hade timer. Jag gjorde ALLT. ALLT.
Allt var rätt. Förutom färgen. När jag duschat ur den vidrigt stinkande krämen ur mitt -nu för tiden fula- barr så var det tamejfan blågrått! BLÅGRÅTT! Jag mår illa när jag tänker på det. Jag såg ut som en misslyckad gothare/tant. Så fel.

Dagen efter ringer jag runt till alla frisörer som finns i närheten. Dom var nyfikna. Alla sa "kom in så får vi titta på det" men ingen gav mig tid. Jag fick tag i en till sist. Tog mig dit, med rastamössa på skallen, och visade misstaget. FY FAN det såg ut som att personalen sett ett mord och nu såg döden i vitögat själva.

Det tog fyra och en halv timme att "rätta till" det. Alltså BRA blev det inte riktigt. Men dom gjorde vad dom kunde och det var ju snällt. Vad som inte var snällt var att kalaset gick lös på två tusen svenska skitkronor. Då ingick kaffe och att stolen jag satt i så länge hade massagefunktion. Ajaj mitt visakort smälte typ.....

Sedan träffade jag my brother from another mother, som i sin tur sa "ditt hår är lite... slitz".
Tackafaaaan för att han inte sa "moore" iaf. Det är liksom de gulhåriga, lönnfetas tidning.


Puss

Snabbskriv och andra finesser

Ni vet att det inte går att skriva mobileN i bestämd form om man har t9 (snabbskriv) på sin mobil? Alla stör oerhört på det. Visste ni där till att man kan skriva dubbelfitta utan problem?
Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.Dubbelfitta.

Vem fan la in det ordet? Jag har aldrig (vulgära vänner till trots) hört NÅGON yttra det ordet.
Och alla kan skriva det.

Det finns ett ord till. Men det kan vara upprörande för folk som är politiskt korrekta och av lite mer seriös natur än mig. Så jag skriver det inte. jag kan ge er en ledtråd:
Det börjar på N... och slutar på ...egerhora.

Det är helt ärligt ett ord jag inte skulle skriva ens på skämt i min mobil, och ingen jag känner skulle göra det heller. Men det finns där lik förbannat. Helt absurt. Det måste ju vara inställt från början eller?

Någon (Eller några men det är ju mer kul om en ensam person skapat hela t9-lexikonet med det där befängda ordförrådet) måste ju beslutat vilka ord som var relevanta när hela t9 skapades, vilka ord som skulle med och inte. HUR kunde dubbelfitta och det andra ordet anses mer logiskt i svenska språket än "mobilen" i bestämd form?

Jag kan till exempel inte skriva slaskmutta, hästkuk eller socialfall. Inte fläskpannkaka heller.

Motherfuck....

En annan bra nymodighet är ju nya msn. Man loggar in som "visa som offline" för att kolla om det är någon man vill prata med inne. Är det inte det behöver man inte svara "hej1" till andra idioter som skriver innan man hinner logga ut. Som om inte det var nog kan man kommunicera med en noga utvald klick TROTS att man har "visa som offline" som status. DET kunde man inte förut!

Ha en bra dag dudes and dolls!

Kaffe,bullar,cigg och skitsnack blir...

...Kafferep!

Jag hade det ikväll. Med "syrran from hell"... (where we all belong)...Vitina!

Eftersom hon och jag bor sååå nära så blir det ett par miljoner kafferep i veckan. Jag vet inte vad som är värst, vårt högintensiva intag av nikotin, eller vårt hysteriska hinkande av kaffe med hälften mjölk.

Idag hade hursomhelst Vitina lyckats få med bulle (även kallat kaffebröd, i vissa fall fikabröd, och andra fall "gott till kaffet" men så vuxna ska vi inte vara). Det var ruskigt gott. Jag snodde nåra sega popcorn som låg i en skål från typ 2004 också. Dom var goda.

Vart vill jag komma? Ingenstanns, jag har vänt mitt dygn, allt på tv suger och jag kan inte sova förrän om två timmar. Och dom två timmarna jag har kvar tänker jag inte lägga på att hitta något samhällsproblem att skriva om, eller något relevant öht, för jag lever bara det här dygnet en gång.
OM jag inte somnar och drömmer om det igen i detalj i realtid. Det är ju sjukt. Om man skulle göra det, skulle man ju behöva sova ett helt dygn till. Och missa ett helt dygn som inte var dröm. Men det skulle vara som en tidsresa. Fast man skulle inte bli yngre.

Jag hoppas innerligt att jag inte hamnar i den situationen idag, för jag har inte gjort mycket vettigt idag. Och jag hade ont i huvudet i två timmar. Fast middagen var god.

Svammel svammel sov gott sweethearts!

White trash VS Jet set

Alltså de senaste dagarna, har jag kommit så nära Victoria Beckhams och Paris Hiltons liv som möjligt.
Möjligt om man tänker realistiskt på vad mitt liv ska innehålla (förutom att jag kommer bli toppdesigner, snuskigt rik och flytta min främst uppskattade vänkrets med barn och allt vad det innebär till en egen lyxvillage vid en lång strand i Los Angeles).

Igår var jag på fotbehandling, så jävla nice.

Jag har helt ärligt Europas fulaste fötter. Jag skulle utan tvekan få rollen som statist i typ CSI. Då skulle jag spela ett lik på bårhuset där bara fötterna sticker fram. Alla skulle tro att de lagt ett äkta lik där när de såg mina fötter med en såndär liklapp runt. Skulle vara coolt att se sina egna fötter vara lik och bli mordutredda. Ska fan maila dom.

Fick veta att mina fötter är lite missbildade och att jag kommer få ont när jag blir gammal om jag inte köper rätt inläggs-sulor och rätt skor GENAU, men det skiter jag i.

Fotvårdaren förstod det när jag förklarat min passion för höga klackar och att jag hade hittat ett par skitsnygga höststövlar med minst tio centimeter klack som jag tänker ha även om det är snö och is och 20 minusgrader.

Sedan gjorde jag en AHA-maskbehandling också. För er som är mindre fast i vår utseendefixerade värld kan jag berätta att AHAsyror slipar bort översta hudlagret i ansiktet, och gör porerna JÄTTESMÅ (så SMÅ att jag måste skriva det med stora bokstäver). Jag blev fin och jag tror att jag kände mig såhär senast när jag var bebis. I hyn alltså. Men det sved nog inte när jag var bebis.

Well, ska man vara fin får man... dricka vin. (Antagligen var levern också bättre när man var bebis)

Sedan ska jag till frissan också. Och känslan av att vara en desperat hemmafru sprider sig som glitter i hela kroppen. Jag kompenserar det med tio stora stark på fredag. Och att jag säsongskort på Stadion. Haha

Aktualisierung, leute!

De som känner mig vet att jag älskar att pyssla och designa om saker. Framförallt om processen innehåller tyg och symaskin i någon form.
Jag har kommit till en ny insikt idag.

Jag läste en designtidning, som tipsade om ett smart sätt att designa om en klassisk fällbar solstol på. GENAST och jag menar verkligen GENAST började jag drömma om att spraylacka (ja glansigt ska det vara) hela själva stolen cericerosa, för att sedan sy fast fluffigt leopardtyg som "sitt-tyg". Fluffigt. Päls. Ludd. Tussar. White trash heaven.

Den insiken jag fick, var helt enkelt att jag vill bo i en lägenhet som liknar en semibordell i Nevada. Är det mitt kall?

Åh fy fan, är de första tre sofistikerade orden som färdas genom min skalle. Åh fy fan.

På tal om saker som färdas genom skallen så hade jag svårt att sova häromnatten. Kan bero på att jag dricker tio koppar kaffe om dagen, sitter framför en datorskärm i 14 timmar om dagen och bara MÅSTE se dåliga amerikanska deckarserier med keffa gitarr-riff i bakgrunden till två på nätterna.
Jag vaknar hur som helst efter att ha drömt något halvtrist (alltså var det inte en katastrof) för att ta en nattcigg och äta något onyttigt som förstör hela principen med tandborstning.

Efter min nattreid slår jag på min TV, för att trilla in på en dokumentär om hur man behandlat och "botat" mentalpatienter genom tiderna. Nu finns det helt ärligt väldigt få saker som intresserar mig MINDRE än mentalt miserabla människor, så jag spärrade upp ögonen och tänkte att "nu somnar jag på tre röda". Men icke.

Dokumentären var framme vid 1950-talet, ett par decennier efter en tysk dåre kommit på att man kunde borra arga människor i skallen och avlägsna främre hjärnhalvan för att göra dom glada (läs: känslokalla).

Självklart, när någon bastard (läs: person som inte har rötter i USA i detta fall tysken) kommit på något sjukt, så kommer en ikon (läs: en person med rötter i USA) och kommer på något som är sjukare, snabbare, bättre och effektivare.

Jag har noterat att amerikaner har en alldeles speciell, landstäckande egenskap som går ut på att allt som görs och upptäcks, kan de göra om till något som kan massproduceras, masskonsumeras och ofta massmissbrukas.

Amerikanen hade kommit på att man behövde ju faktiskt inte hålla på och borra och ha sig i alla arga dårar, man kunde helt enkelt lösa det hela MYCKET effektivare. Han kläckte den briljanta idén att man kan hacka bort den arga hjärnbiten med hammare och spik, via ögat. (Lobotomi, mina vänner)

Ni som läser undrar antagligen vart jag vill komma med det här svamlet, och helt ärligt så är det här bara prologen till MITT problem med det här.

SJÄLVKLART så bestämmer sig den som gjort dokumentären
(kan vara flera också men det är mer kul om det sitter en våldskåt lobotomi-lover och gör den hemma själv när personens respektive snusar gott i dubbelsängen på övervåningen)
för att visa ett riktigt ingrepp som filmats! En stackars arg (hon såg rätt chilled down ut men det kan varit för att tio personer höll fast henne) gumma låg, livs levande och fick en megaspik inhackad i ögat av denna amerikanska hjälte (ok, nu ska jag släppa att han var amerikan, det var mer för att ni ska fatta att det faktiskt var den tvättäkta begåvade hjärnan bakom det hela som hackade i någon annans mindre begåvade hjärna).

OH LORD! Det var hemskt. På allvar. Han vred och tryckte med den där jädra maffiga spiken, hackade lite till så hela skallen på tanten skakade. Tror ni jag sov? _Usch_

Jag har glömt poängen med hela texten jag skrivit så jag lämnar er i frustration och ovisshet nu.

Puss och kram amalgam.

Perfektionista

Alltså jag tror fan jag är uppe i den värsta ligan gällande utseende och stil. Jag kommer på mig själv med att störa mig på människor som gör "fel" och att jag i princip älskar alla som är snygga haha. Det rör sig inte om det genetiska hos personen, utan hur de framhäver och tonar ner sina bästa och sämsta sidor.

Total ytlighet med undantag för "force major" med andra ord.

Jag står inte ut med folk som inte förstått att trenden "oplockade ögonbryn" INTE innebär att man INTE plockar ögonbrynen, tvärt om. Dom ska plockas så dom ser oplockade ut, men fan gå inte runt och ge McDonalds fri promotion.

Det andra är att man kan INTE ha foundation eller puder i hela ansiket om man har småhår överallt! Fan, det ser så jävla ofräsht ut att jag vill hälla klorin över folk som inte kommit till den insikten.
Vissa tar det steget längre och smetar över ögonbrynen också, antagligen i den goda tanken att de inte vill ha linjer i ansiktet, men det är bara en handling orsakad av färgblindhet och okunskap.

Nästan värst är folk som är torra i ansiktet och smetar på sig lager efter lager med foundations och gud-vet-vad.
Fan stå ut några dagar med bara fuktkräm istället så slipper ni se spetälska ut.

Och något som jag våndas över innan jag somnar på nätterna: FOR FUCK SAKE people sluta använda gul concealer, har man mörka fläckar under ögonen använder man en nedtonad, röd concealerfärg, INTE gult, vitbeige eller hudfärgat. Hepatit C- varning på den looken.
Borde förbjudas i affärerna så att inte oskyldiga, mindre makeup-beresta råkar ut för det syndromet.

Och sist men inte minst: Det vita/ljusbeiga läppstiftets återkomst. Fan det är den sämsta uppföljaren någonsin. Tror det var Alex Shulman som sade något i stil med "tjejerna ser ut som skidturister på vift" och han har så rätt så...

Ha en bra dag och tänk på vad sminkfascisten sagt idag ;)

Back on track

Nu var det ett tag sedan. Så det blir en liten roman här gissar jag på.

Jag har observerat att vissa jag litade på är falska as (igen, igen och igen).
Dessa observationer gör nog alla en eller tusen gånger under en livstid och jag är inte förvånad, mest lite fnissig över det faktum att många människor är genomskinliga, manipulativa, skitsnackande lowlifes med alldeles för lite självdistans.
Inget som gör mig ledsen med andra ord, men stundtals irriterad och föraktfull.

Jag har funderat lite över vad som gör att folk tror sig kunna bete sig hur som helst. Jag har kommit fram till en del förklaringar. Om någon som läser känner igen sig i sättet andra behandlar en på: du får fortsätta ringa mig om du vill. Om någon som läser vet med sig att den är en sån som jag sågar i förljande text: ring aldrig mig igen.

Här kommer den alltså:

Guiden till att slippa bli den som folk stör sig på, bara för att dom vet att du är bättre än dom

För det första: Folk tror att du är blåst om du ler mycket, skrattar högt och erkänner att du faktiskt är rätt glad. För fan ta dig om du inte är prettoseriös, har prettosnack, är prettointellektuell, prettodeprimerad och aldrig pratar om dig själv ( Jag VET att det är ouppskattat att prata om sig själv för jag gör det HELA tiden och folk blir nervösa om man inte spelar osjälvsäker och nedbruten).

För det andra: Vill du vinna lite extra respekt så låtsas att du är fattigare än du är fast alla egentligen VET att du kan käka hos dina föräldrar när du vill, och att de kommer att undsätta eventuella ekonomiska problem.
Dessa "ekonomiska problem" som du anser dig ha handlar oftast i grund och botten om att du röker och går ut jävligt ofta, och DET är ju verkligen något som FATTIGA människor har råd att göra. Den logiken kan man tycka är rätt korkad, men nej, man blir automatiskt smart och stark om man gnäller över sin ekonomi som dock tillåter fem brutala utekvällar i månaden, storrökning och jeans för 800 spänn.

Paradoxalt nog kan man låtsas vara ÄNNU fattigare om man bor själv och inte hemma, och säga skuldbeläggande till sina vänner "ja men du bor ju hemma, jag betalar ju allt själv". Du behöver inte reflektera över att andledningen till att folk bor hemma är att dom har MINDRE pengar än dig och INTE har råd med din jävla livsstil. För visst är det jobbigt att bo ensam? Stackars alla som inte får bo med sin morsa och farsa stackars...

För det tredje: Var aldrig ironisk, var aldrig sarkastisk. Var istället gravallvarlig, skratta när andra skrattar och skämta inte själv folk kommer tolka dig som pantad. Om någon säger nåt är det bara att du förutsätter att det inte är ett skämt och nickar förstående, säg något djupt och samhällsanalytiskt och håll sedan käften. Och le inte för guds skull bara dumma människor mår bra.

Sug på den ni jävla livsstils hookers så ses vi i solen när jag slutat jobba.
Puss

Gående reklampelare med plastkassar

Nu ska jag bittra av mig lite här igen. Det var nämligen så att jag var påväg hem för ett par dagar sedan, i godan ro, strosandes på Tegnérgatan, solen sken och alla var tvugna att vara glada just därför. Även jag.

Snart förbyttes dock min vårlycka i skräck, ångest och panik. Sedan vanlig vrede, som är mycket tråkigare och lite töntigare. Min jävla väska hade gått sönder i botten! Hur MOBBAT är inte det? Rätt så mobbat, tyckte jag, eftersom den inte kan stängas upptill heller (tygpåse),så jag fick knipa ihop botten, vika skiten dubbel och traska vidare. Här skulle historien kunnat sluta, men det gör den verkligen inte.

Jag är av den sorten att jag HATAR att inte ha båda händer fria. Jag hatar det så mycket att jag ibland har handsfree på mobilen när jag snackar med polare fast att jag bara ligger i min säng som en död fisk. Hade det inte sett dumt ut och signalerat "psykiskt sjuk" hade jag hellre burit mina grejer med munnen för att ha båda tassarna tillgängliga. Jag ska ha en väska som går att hänga över axeln, men just nu funkade ju inte det.

"Plastpåse vore något det" bölade jag i mitt huvud och begav mig till Pressbyrån på Centralen för att styra just en sådan. Det var inte så lätt som jag trodde. Väl framme efter tio minuter i en ologisk kö säger jag glatt "Hej min väska har gått sönder, har ni en stor plastpåse jag kan ta den i så vore det jättesnällt." Och självklart svarar tanten bakom disken "Ja men den kostar 1,50:-"
So far so good, det hade jag räknat med, och säger (fortfarande glad över att min ångestladdade halvtimme utan två fria händer snart var över) "Det är inget problem, jag tar en kaffe också".

NU händer det. Kärringjäveln svarar högt och ilsket "Ja men du ska inte tro att din påse blir gratis bara för att du köper en kaffe här inte!"

Haha... om hon bara visste hur mitt humör var innan hade hon möjligtvis knipit käft, men vad vet jag... Jag bestämmer mig för att en kärring med tjugo extra kilon som är skrumpen och trumpen för att jag är i mina bästa år inte ska få trampa mig på tårna ostraffat.

"Jag ska betala för påsen OCH kaffet. Det blir 13,50:-. Kan man köpa två saker samtidigt här eller ska jag komma tillbaka igen?" svarade jag med min lenaste röst, och det såg ut som om Tor hade slagit sin åskhammare i hennes tunnhåriga bakhuvud.

Då säger hon vresigt "Ja men om man köper en kaffe så blir påsen mindre." Vad är det för FEL på henne?!!? Så jag väser så högt jag kan "HUR kommer det sig att påsen jag betalar för blir mindre om jag handlar mer?". Då fick jag min påse.

Vart vill jag komma med detta? Jo, att jag sedan, påväg upp till mitt pendeltåg kom på att jag tjafsat om en kasse, som kostade 1,50, som jag betalade, hade Pressbyråns logga och namn på sig. STORT.

Jag hade alltså kämpat och betalat för att gå runt som en reklampelare med deras jävla företagsnamn på. Helt idiotiskt. Dom får alltså betalt för att göra reklam. Och jag marknadsför dom gratis... eller jag betalar 1,50:- för att göra det. Sjukt, egentligen.

Jag VET att någon kommer att säga "men köp inte kassar med företagsnamn på då"

Och det enda svar jag har: Nej, jag vet.

Retarderade wannabe alphabitches och deras misslyckade revirpissande.

I helgen var jag på krogen (sarkastiskt avbrott: NEWSFLASH!).

Vi var ett ganska klyftigt gäng med goda intentioner och fred i sinnet. Tills jag bröt mig ur gruppen. Nu är jag hatad av folk jag inte känner, av nästan förklarliga skäl (mer om detta senare).

Självklart (jag reserverar mig för eventuella sexistiska uttalanden i följande resonemang) är hataren en hona, och självklart hatar hon mig i smyg.
Självklart är honan av sådan sort att hon flitit arbetat sig in i ett grabbgäng för att sedan skryta om det, i den falska tron att detta gör henne till alfahona, vilket sjävklart är en felaktig fantasi.

Har man separerat sig från övriga honor är man enbart en leftover som kommer leva sina dagar ensam när hanarna (nu reserverar jag mig återigen, för heteronormativa resonemang.) inte vill ha en omystisk, insmörad, underkastad toffel när det kommer till kritan. Man är således längst ner i näringskedjan:

en absolut-inte-alfahona-bara-störd-som-låtsas(?)-hata-andra-kvinnor-kvinna.

Det nästan förklarliga skälet till hennes hat: Jag fann nöje i att prata med hennes specielle hane stora delar av kvällen. Ju mer hennes hat syntes (låt oss säga: Jag kan hennes typ, jag är här för att förgöra såna jävla offer, end of story.) destomer nöje fann jag i att föra en konversation med snubben.

Hennes hat är nästan förklarligt, för att jag förstår att hon blev sotis. Hennes position som felaktigt självutnämnd alfahona var totalt körd i botten och hon insåg att jag lyckats konversera om både fotboll och kampsporter, ämnen hon inte var berest i på andra vis än att hon gått på killars hockeyträningar och suttit och filat naglarna under en grabbkväll enbart för att igla på sin pojkvän som skrek "MÅÅÅÅÅÅÅL" i kör med sina vänner.
(Jag vet detta med referens till säkra och personliga källor: hennes pojkvän.)

Jag borde kanske känna sympati för henne, om det bara vore så att hon hälsat när hon kom istället för att lyfta upp sina ögonbryn till hårfästet. Jag hade funnit minst lika mycket nöje i att prata med henne om hon varit skön och social, men hennes sociala kompetens var lika jävla avstängd som hennes självdistans.

Hela grejen var att hon inte för en sekund tänkte tanken att en annan tjej kunde vara trevlig, eller kul att hänga med på fyllan. Och jag har inget ansvar att motbevisa hennes mobbade livsteorier, så jag lät henne våndas.

För jag är en otrevlig tjej.

Och jag har inte dubbelmoral.

Jag har total avsaknad av moral.

Godnatt.

Moralister och annat pack

Vissa människor har en tendens att psyka ur för andra människors räkning. Jag skulle kunna säga att ALLA människor gör det, och att jag och diverse sötnosar jag känner är undantagen som bekräftar regeln: folk har ett behov (läs: psykosliknande begär) att vara med och peta i andras livssituationer, röra om lite och döma lite.

Så fort man gör något som hamnar utanför folks perspektiv på moraliskt acceptabelt blir det eld och lågor. Man applicerar genast sina egna värderingar och sin egen moral på personen som anses förkastlig och utgår från sina egna känslor. Gärna kallar man sig själv sedan för människokännare eller något annat pretto begrepp som faller inom diskbänkspsykologins jargong.

Det går inte att döma en annan människa utifrån sin egen moral eller sin egen livssituation, eftersom vi alla är olika och därmed har olika moral, olika syn på rätt och fel. Exempel:

Sandra är otrogen mot sin pojkvän. Hennes pojkvän har länge varit rätt off, och hon känner sig inte så uppskattad som hon skulle önska. Sandra kilar ut på krogen och hittar ett schysst ragg som hon skrynklar lakan med under natten. Sandra fick sin dos bekräftelse (om än bara ytligt och flyktigt, men det hör inte hit), antagligen en kick av att "hämnas" på sin pojkvän, och att hon gjort slag i saken och brytit sig loss lite från en monogamisk relation hon inte är helt på rätsida med.

Det är här det börjar.

Låt säga attt Sandra har två vänner som vet om det här. Båda vännerna lever i parförhållanden och har sin egen syn på moral, monogami och tvåsamhet.

Dessa två vänner reagerar givetvis med att säga att Sandra gjort fel och att hon inte beter sig bra. Antagligen kommer de förutsätta att hon mår dåligt. Sedan blir de lite sura på Sandra, för hon har ju faktiskt äventyrat hela deras syn på tvåsamhet och parförhållanden.
De känner hur marken under deras fötter sakta sjunker en bit och deras underlag blir en smula labilare.

EN SMULA räcker för att en människa ska låta sina känslor styra dennes reaktioner och agerande. Det som händer är att dessa två personer applicerar sina känslor, och sin rädsla att bli bedragna på Sandras handlande, fördömer det utifrån att det är något som gör dem illa till mods och vips så är Sandra bad bad bad. De säger ju att Sandra gjort fel.

Vad de har med Sandras beslut, Sandras förhållande eller Sandras liv i allmänhet att göra skulle de antagligen inte kunna svara på. Kanske drar de en parallell om att de tycker synd om Sandras pojkvän, men då är vi tillbaka på ruta ett igen, de reagerar och dömer utifrån sina egna känslor. Deras personliga mängd sympati används för att bestämma om Sandra gjort rätt eller fel.

Vart vill jag komma?

Jo, att folk borde lära sig att ge fan i andra människors handlande, släppa sina egocentriska perspektiv och sluta applicera sina egna narcissistiska personligheter på alla andra människor de möter, och inse att världens mall för den normala människan inte är dem själva.


Och, som vanligt är exemplet ett exempel som andra påhittade exempel: utan historisk bakgrund och i total avsaknad av någon som helst koppling till verkliga händelser.




Bitterfittapoäng på detta: 10p.

The bitch is back

Bitterfittan är tillbaka för att spy galla på allt och alla.... Som vanligt, men nu i skriftlig form...

Don't mess with me I'll fuck your life up.