Brunch i stilettos...

Idag är bakisdagen numero uno. Min farfar har lyckats bli så gammal som nittio bast, helt sinnes. alla på farsans sida i släkten har blivit över nittio, förutom de som kört ihjäl sig eller liknande. Jag är sjukt lik min farsa, alltså har jag ett överskott av hans gener, vilket betyder att jag får bida min tid rätt länge på det här stället. Bara att luta sig tillbaka med andra ord.

Gubben firades hur som helst med en brunch på en obehaglig herrgård, när vi övriga gjorde entre hade han och farmor redan fått i sig så det räckte, trots att dom varit där en kvart. Brunchen var grym men jag trodde den kulle bli min död eftersom mitt fysiska tillstånd var kört i botten. Jag flummade ur totalt och käkade våffla med grädde, sylt och kyckling på. Fy fan för mig vad ajg kan få för mig att göra fel ibland. Jag vägde upp det med potatissallad, lax, paj, omelett med champinjoner, hallonmousse, mimosasallad till förbannelse och räksallad... tre snittar, kokt potatis, stekt ägg, mer våffla, plättar, baguette, ost på tandpetare, mer hallonmousse och glass på det. Jag jäser fortfarande alltså, det är hemskt.

Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle reflektera över min farmor och farfars förhållningssätt till varandra. Dom har varit gifta i snart 60 år, har noll kommunikation och den ena är blind och har talproblem, den andra döv och oförmögen att röra sig utan support. Dom avskyr varandra. Det enda som utbyts dem emellan i ordväg är smutskastning och bittra interndissar. De pratar skit om varandra öppet och vill inte titta på varandra. Enligt säkra källor i släkten uppstod det här syndromet c:a ett år efter dom stadgat sig med ringar och allt vad det innebär. Seriöst?

De har härdat ut med varandra största tiden de befunnit sig på denna planet, tillbringat majoriteten av sitt liv med varandra och de HATAR varandra. I don't get it. Dessutom ljuger de för varandra och döljer det inte ens, pratar över varandras huvuden och avbryter varandra KONSTANT vilket resulterar i tjafs och fräs tio gånger i kvarten. Jag tappar hakan varje gång. Följaktligen kan ingen annan i släkten kommunicera något vidare heller, eftersom det ALLTID resulterar i att de två börjar bråka med varandra. De svarar åt varandra när man frågar något, men svarar fel med flit till den andras nackdel. Då drar den andra igång och brer på åt andra hållet istället, så man vet inte ens vad som är sant eller om någon svarat på frågan.

Jag blir så jävla rädd att hamna i en sån situation. Tänk om man blir så en dag? Och bara "vaknar upp" och ser det, med kanske något år kvar i livet och inser att man missat så mycket och varit så arg hela tiden istället för att haft någon nice som man verkligen passar med? fy fan...

FY FAN va jag e bakis.

Soft soft dudes n dudettes!

Helg igen!
Kan inte bli bättre, när det är så jävla fint väder dessutom! Jag har skönaste dub-stepmixen i min rosa mp3spelare, mitt hår är redan vitt av solen och jag har dessutom haft trevligaste sällskapet nästan hela veckan. Jag har fått massage FETT länge, jag har fått en latte från Sleven tolv på natten utan att lyfta ett finger och jag har ätit croissantfrukost som trevliga sällskapet ordnat. VAD ger ni mig för det? Nu ska jag bara vinna en fetsumma på lotto också så är allt perfekt.

Dementering.

1 Jag och dude vill bara klargöra: vi skulle ALDRIG prata gulligt med varandra. ALDRIG.

2 Vi ville bara visa hur irriterande det är när ni andra gör det.

3 Om vi "offendat" någon så ber vi om ursäkt och lovar att vi ska se över våra rutiner.

4 Det som hände igår har ändå aldrig hänt, för Pippi kommer inte ihåg nåt efter tolv ändå.

5 Igen: Skulle inte hända att vi pratade sweet med varandra.

Att offentligt gå ut såhär och göra avbön kräver mycket, ok? Stående ovationer välkomnas.
//
Pippi
Joel<----- haha det där skrev han själv.

MHMMMM bitches...

Jag vet att det kommer bli tjatigt, näst in till fascism, att ta upp det här ämnet igen. Typ som en förföljelse, en besatthet... hatisk passion... Gamla människor.

VARFÖR går gamla människor (och barnlediga men jag vill inte stöta mig med halva mitt crew så de kommer undan idag igen) på banken och liknande "ärendeställen" EXAKT på lunchtid? DE ÄR JU FÖR FAN HEMMA HELA DAGEN?!!? Jag kokar inombords. Jag blir fan förbannad. Jag ser rött. Och allt blir svart. Och jag får panikångest. Haha.

Mina och andra utsattas skattepengar går till deras jävla landstingsrullatorer. Jag har rätt att ta sönder den där jävla vägblocken med stödhjul om jag vill, och det är en tidsfråga innan jag begår mitt första dåd i serial-gamling-destroyer.

Dessutom detta gnällande med sittplatser på bussen. Jag står eller sitter med böjd rygg och syr HELA dagarna. Jag har också ont. De har dessutom suttit massa innan jag föddes. De har fått sin beskärda del av rövnöt på bussar och tåg, det är fan min tur. Plus att jag betalar fullpris, de har ruckelrabatt. Alltså har jag betalat mer, och borde sitta mer. De borde resa sig för mig.
De enda jag är skyldig att resa mig för är höggravida kvinnor med foglossning eller folk som brutit benet. End of story.

Jag har råkat prata gullspråk idag. Fuck me satan I've been baaaaaad...

Puss alla!

14/4/08

Egentligen får folk tänka vad de vill i sina hjärnor. Fantisera om vad de vill också, såklart. Man kan inte styra andras tankar men vi har vissa gränser för när det inte är ok för fantasi/tanke att övergå i handling. Det är ju nämligen STOR skillnad på fantasi och verklighet, eftersom vi har ett val när vi utför en handling: ska vi eller ska vi inte?

Oavsett konsekvenserna av handlingen/-arna så väljer vi om vi ska utföra den, och hur. Självklart kan val vara begränsade, exempelvis kan jag inte ta tåget till stan PRICK 17:03 eftersom det inte går ett tåg då, men det går ett 17:00 och ett 17:06. Så jag kan alltså välja om jag vill åka tidigare eller senare än 17:03. Simpelt. Man kan enkelt ta andra tyngre exempel men det pallar jag inte för då blir det alldeles för stort ämne såhär på morgonkvisten.

Vi kan inte styra våra tankar särskilt bra. Om vi skulle kunna göra det så skulle vi inte ha några känslor alls. Vi skulle aldrig kunna bli rädda, eftersom vi skulle utelämna tankarna som manar på rädslan. Vi skulle inte reta upp oss själva med tankar på vad som känns störande, och vi skulle inte tänka på det som gjorde oss ledsna och nere, eftersom vi skulle kunna bestämma om det öht skulle göra sig påminnt.

Skulle vi helt och hållet kunna styra våra tankar skulle det inte finnas några fantasier heller eftersom vi bara skulle kunna utgå från de tillrättalagda uberrationella tankar vi hade. Fantasier skulle således bli verkliga saker, reflektioner över vad som redan finns, eller har hänt, eller som man vill ska hända. Men bara realistiskt.

Alltså vore det tråkigt om vi kunde bestämma vad som ska tänkas (således kännas) eller fantiseras om. Även om det är svårt att acceptera att vissa kommer fantisera om barn, eller bara tänka på dom på ett fel sätt, medan andra kommer fantisera om grannens hund. DÄREMOT så utgör dessa tankar och fantasier inget reellt hot "irl" så att säga, så länge de inte börjar levas ut. Där går ju gränsen.

Vi kan inte se vad andra tänker, så vi kan inte hindra andra från att ha peddofest i sitt huvud, och det får man ju ta. Däremot bör ALLA vid det här laget veta vad man får leva ut och inte. Det är inget snack om saken. Alla vet. Peddo eller inte peddo.

Det är DÄR jag börjar undra vad som får vissa människor att tro att just DE har rätten att leva ut sina mörkaste fantasier ändå. Trots att de vet att "vi andra" förkastar hela handlingen. Alla har någon gång tänkt en ond tanke. Jag vill påstå att alla tänkt massa onda tankar vare sig det överrensstämmer med deras rationella peronlighet eller inte. Nu pratar jag inte om barn och djur längre, utan om att man kanske önskat livet ur någon, velat ta livet av någon, velat slå ner någon, krossa någons knäskålar... eller liknande. Råna en bank med automatvapen och gisslandrama kanske... MEN majoriteten av oss genomför inte handlingen. För vi har det valet.

Varför tycker då ändå vissa att deras behov och fantasier står över andra människors rätt till välbefinnande eller rent utav liv? Jag kan köpa att många seriemördare har hög aktivitet i främre hjärnan och således högre aktivitet i aggressionsområdet. Men det är ju rationell ilska. Man handlar FORTFARANDE någorlunda logiskt och efter ett val. Handlingen är dessutom inte ett spontant infall som en blixt från ovan, det är något som existerats i denna människas huvud som en "ond" tanke eller fantasi, precis som många andra i samhället säkerligen har suspekta fantasier och tankar.Skillnaden är att man blir mer handlingskraftig och målmedveten, man är ju förbannad. Det betyder inte att man tappar fattningen, för utbrott i ilska är som sagt inte förbehållet folk som mördar någon. Då skulle vi smälla ihjäl varandra som mygg. Det är ju trots det en förklaring till deras agerande- inte för att de har en viss sorts hjärna men för att de är en viss sorts personlighet med en viss sorts hjärna.Det öppnar nya dörrar antar jag. Men det spelar ingen roll.

Det finns folk med aggressioner som inte skadar andra för att de är väl medvetna om att de, precis som alla andra, inte har någon som helst rätt att leva ut sina impulser på andra människor. Eller djur får jag väl tillägga...

Misslyckade manipulatörer. Och annat pack.

Det pinsammaste som finns är människor som man märker inte säger vad de verkligen vill få sagt. Inte folk med kommunikationsproblem alltså, utan folk med egna små dolda agendor. Som syns. Folk som tror att de med små "oskyldiga" kommentarer kan få ut någon personlig vinst av att försöka tvista runt saker. Kanske får de det också, men bara i sin lilla egna värld.

Misslyckade manipulatörer är som telefonföräljare som inte kan svara på de frågor man ställer om operatören de påstår att de ringer från trots att alla vet att de sitter i en beigegult kontorslandskap. Eller som en magiker som förklarar hemligheten bakom sitt trick i medans han/hon utför det.

Det är lustigt till exempel att det i princip bara är tjocka människor som säger att de inte tycker att smala människor är snygga (inte). Avundsjuka bittra sunkiga fanskap.

Eller att folk har ett jättebehov att påpeka hur "svårt och lågoddsat-nästan-omöjligt" det man vill göra är. Trots att de själva inte har ambitioner att ge sig in i leken. Kanske just därför. Avundsjuka osjälvsäkra fanskap.

Ännu värre är det med folk som tror att de är ensamma om något de inte ens var en bidragande faktor till uppkomsten utav. Och sedan tror att andra apar efter dom. För att de är tragiska livsstilister som läst sig till sin stil på internet och sedan ordbajsar och bara lägger sin energi på att vara mest "det" eller mest "så" som en annan jävla trettonåring. Skaffa en egen identitett istället för att försöka påstå att du uppfunnit en hel jävla genre...



Men värst är dom som tror att man inte ser igenom vad de håller på med. Skrattretande men samtidigt så jävla förbannat provocerande.

Bebisspråk och "vi".

Jag är ingen bitter singel, vill jag göra klart innan jag sätter igång.

Det handlar inte ens om par VS singlar. Det handlar om hur otäcka par kan bli när de gått in i fasen av total osjälvständighet som oftast infaller två gånger: dels i början av förhållandet, när personerna i fråga är extremkära och den fasen är totalt acceptabel och helt normal.

Sedan avtar första fasen under rutinbildningsfasen där man sakta men säkert bearbetas in i varandras vardag

(jämför med normaliseringsprocessen- det är lättare för utomstående att förstå att något inte står rätt till, men det stannar vid misstanke eftersom muren runt är hög och det är en känslig fråga att ställa- samtidigt som parterna innanför muren är försedda med varsitt par skygglappar, totalt avskärmade från omvärlden)

för att finna sin så kallade biotop. Här tar andra fasen osjälvständighet vid och det är den vi ska prata om idag. Fasen med stort F. Fasen där allt är tillåtet förutom normalt mänskligt beteende. När alla "jag" blir "vi" och när alla r byts ut mot j:n.

Exempel på telefonsamtalets karaktär under fasen: "hej älskling det ä jaaa... va vill vi äta idaaaag? Makajooonilådaaa? Jaaa det vill viiii"

Lägg märke till att man förpassats till tvååringsstadiet, man har totala schitzofrena grammatikproblem iform av att man blivit två personer, enda skillnaden är att den andre personen man inräknar i sin identitet existerar "irl".

VAD du än frågar en människa som är uppe i denna fas (jag hänvisar än en gång till normaliseringsprocessen- det går liksom inte att nå fram för personen ifråga är så normaliseerad i sin situation att all form av reflektion är borta) så kommer denna person svara i plural. Eller svara på en annan fråga.

Exempel 1:
-Vad ska du göra i sommar?
-Vi tänkte åka till Spanien.

Exempel två:
-Vad ska du göra på semestern?
-Ja, vi tog ju semester samtidigt i år, man vill ju liksom matcha ledigheten.

HUR skrämmande är inte det här? Och mitt i samtalet så ringer sällskapets mobiltelefon och det låter ungefär såhär:

"Hej sötnos äj det duuuu? Vi sittej häj och pjataj om dej sötnoooooos...Jaaa det göj viii!...Neeej vi säjjer baaaaja snälla sakej om dejjj...hihi jag saknaj dej jättemest...pusspuss hejjjdååå"

Vart vill jag komma?

Ingenvart, jag blir bara nervös av hela grejen.

Det är för det första perverst att kommunicera som en tvååring med personen man ligger med.

För det andra är det stört omöjligt att termen "vi" ska fungera rakt igenom.

Vad händer om dessa schitzos upptäcker att de besitter en oskön könssjukdom? Då blir det nog ett jävla duande kan jag tänka mig...

Trevlig helg.

BE THERE OR BE A FUCKFACE.