Ulrica jag måste....

Jag kan inte hålla mig längre.

Ulrica Schenström har ju minst sagt haft en stressig tillvaro på senaste tiden.
Hon pimplade vin på arbetstid och fyllegosade med en man som inte var hennes man, blev fotad in action, uthängd, skälld på, avgick och nu är hon bidragstagare.

Det är ju nämligen så att Ulrica får en fallskärm på två miljoner kronor (läs: bidrag), eller ersättning för två år om man vill kalla det så. Jag ska inte gå på som en nykläckt ung vänster-spoling och gnälla över att två miljoner är väldigt mycket pengar.
(trots att det är det, för vart kommer dessa två miljoner ifrån? bör vi fråga oss. Och har man en hjärna så kan man räkna ut det rätt fort.)

Det roliga är egentligen, att Ullis definitivt inte kommer att söka jobb det första hon gör. När halva hennes bidragstid gått, alltså om ett år ungefär när Ullis är en mille tätare, borde vi fråga henne hur det känns att vara en del av detta utanförskap som hon själv föraktat och betraktat från sina höga hästar i sitt tidigare liv som powerpingla. Det är ju exakt det hon gör nu.

Hon ansluter sig till utanförskapet (låter komplext att ansluta sig till något som är utanför, men Ullis kan.), och går på bidrag som en annan gnällsvensson.

Ironiskt nog, så tycker moderaterna också helt plötsligt, att ett bidrag på två miljoner kronor till en arbetslös vinkännare är helt i sin ordning. Bara sådär. Inget häng på vuxendagiset på arbetsförnedringen, inget tjafs med någon Akassa, ingenting.

"Två mille, help yourself, have a nice life, buy a new car och hyr in någon östeurope som städar ditt hus för fem spänn i timmen."

Jag var arbetslös i ett halvår, och ska nog skriva till Fredde R att jag vill inkassera mina 500tusen kronor nu.