Det liksom spränger i bröstkorgen. Jag måste få ut det. Jag mår så himla dåligt att om jag inte säger det här nu så kommer jag behöva antidepp-pastiller och kanske en och annan session hos en förstående människa för åtta hundra pix i timmen.
Jag hatar barnfamiljer utan självuppfattning på stan.
De tar fan död på mig.
Så fort man får mer än en unge och ska ut och svira med småfolket mitt i rusningstrafiken så får man en psykos och gör ALLT i sin makt för att tiden ska stanna för andra stressade människor med vardagsrutiner. Om det är för att vara elaka eller för att de har noll självinsikt vet jag inte. Det är nog en släng av både och. Det och storhetsvansinne möjligen, eftersom alla tror att när de fått barn bidrar de till någon sorts äkta mänsklighet. Kanske till och med att de blivit lite gudomliga och har fött nästa mytologiska succeväsen.
Så kutar alla runt där med små nobelpristagare och sötnosar (läs: otympliga skrikmonster med snoriga näsor och rester runt hela munnen från gud-vet-vad) och gör livet lite surare för oss dödliga som "inte förstår vad livet går ut på egentligen".
Varför slutar man stå vid sidan av dörren på tuben när folk ska av? Varför ska man baxa sig fram i mitten och bara stå och glo tomt framför sig medan galningen i vagnen stirrar morgontrötta resenärer som desperat försöker ta sig ut i ögonen och vrålar rakt ut? Är det en hemlig sport de har? "Vem får stryk sist?"
Eller de vill kanske att man ska råka välta vagnhelvettet så de kan anmäla en för misshandel eller något annat löst begrepp. Folk älskar att anmäla varandra. Man gör det så fort man får chansen liksom. Drama i det vanliga gråa, och kanske lite cash på det. Värst är dessa "systemet-kritiker" som själva blir eld och lågor så fort de lyckas peta dit någon annan. Jävla hycklare.
Varför tycker man att det är ok att ens unge skriker rakt ut i tjugo minuter medan man sitter brevid och sms:ar på pendeltåget? Utan att tilltala vrålapan en enda gång?
Missförstå mig rätt nu, jag hatar inte barn. För dom är just barn. Alltså kommer de inte läsa att jag kallar dem för monster eller vrålapor. Och de kan inte räkna ut att farsan står helt fel med vagnfanskapet i kollektivtrafiken heller. Jag hatar deras föräldrar. Extremt.
De som stannar och pillar med vagnen precis ovanför eller i början av rulltrappan till exempel.
De som promt ska ut och handla med en barnvagn och en minimänniska som nyss börjat gå men ännu inte slutat pilla på allt som ser kul ut.
Varför går man till en klädaffär med två barn som är bångstyriga som attan och en vagn som gör att man expanderar två kvadratmeter (fast det verkar ingen vara medveten om heller)?
Jag fattar inte. Jag vill inte ens fatta.
Det är så jävla sjukt att man undrar om det är en konspiration.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Neeej, vi är bara så jälva trötta på allt skrik att vi inte orkar tänka klart. Dessutom uppstår känslan av att alla jävlar man möter på stan faktiskt också varit skrikande ungar som gjort livet surt för sina föräldrar och därför förlorat sin rätt att yttra sig. För första gången på mycket länge är vi inte överens =) kul att det fanns nått. kram
HAHAHA ja du mister... I'm stunned. Men samtidigt har man väl sonat sina brott vid det här laget, tycker du inte? För att vara extra svennig kan jag ju tillägga att jag betalar 670 spänn för att åka buss inte för att lyssna på ett alarmerande oväsen som lerar ner mina byxor helt okontrollerat med sina fula P.O.P-gummistövlar... Men du har rätt. Det är nästan spännande att vi inte är överrens om något. Då kan vi bråka lite lätt över en öl så vår vänskap slipper förbli en dans på taggfria rosor. Haha
Post a Comment