Idag är bakisdagen numero uno. Min farfar har lyckats bli så gammal som nittio bast, helt sinnes. alla på farsans sida i släkten har blivit över nittio, förutom de som kört ihjäl sig eller liknande. Jag är sjukt lik min farsa, alltså har jag ett överskott av hans gener, vilket betyder att jag får bida min tid rätt länge på det här stället. Bara att luta sig tillbaka med andra ord.
Gubben firades hur som helst med en brunch på en obehaglig herrgård, när vi övriga gjorde entre hade han och farmor redan fått i sig så det räckte, trots att dom varit där en kvart. Brunchen var grym men jag trodde den kulle bli min död eftersom mitt fysiska tillstånd var kört i botten. Jag flummade ur totalt och käkade våffla med grädde, sylt och kyckling på. Fy fan för mig vad ajg kan få för mig att göra fel ibland. Jag vägde upp det med potatissallad, lax, paj, omelett med champinjoner, hallonmousse, mimosasallad till förbannelse och räksallad... tre snittar, kokt potatis, stekt ägg, mer våffla, plättar, baguette, ost på tandpetare, mer hallonmousse och glass på det. Jag jäser fortfarande alltså, det är hemskt.
Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle reflektera över min farmor och farfars förhållningssätt till varandra. Dom har varit gifta i snart 60 år, har noll kommunikation och den ena är blind och har talproblem, den andra döv och oförmögen att röra sig utan support. Dom avskyr varandra. Det enda som utbyts dem emellan i ordväg är smutskastning och bittra interndissar. De pratar skit om varandra öppet och vill inte titta på varandra. Enligt säkra källor i släkten uppstod det här syndromet c:a ett år efter dom stadgat sig med ringar och allt vad det innebär. Seriöst?
De har härdat ut med varandra största tiden de befunnit sig på denna planet, tillbringat majoriteten av sitt liv med varandra och de HATAR varandra. I don't get it. Dessutom ljuger de för varandra och döljer det inte ens, pratar över varandras huvuden och avbryter varandra KONSTANT vilket resulterar i tjafs och fräs tio gånger i kvarten. Jag tappar hakan varje gång. Följaktligen kan ingen annan i släkten kommunicera något vidare heller, eftersom det ALLTID resulterar i att de två börjar bråka med varandra. De svarar åt varandra när man frågar något, men svarar fel med flit till den andras nackdel. Då drar den andra igång och brer på åt andra hållet istället, så man vet inte ens vad som är sant eller om någon svarat på frågan.
Jag blir så jävla rädd att hamna i en sån situation. Tänk om man blir så en dag? Och bara "vaknar upp" och ser det, med kanske något år kvar i livet och inser att man missat så mycket och varit så arg hela tiden istället för att haft någon nice som man verkligen passar med? fy fan...
FY FAN va jag e bakis.
Sunday, April 27, 2008
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment